Diverse foton i lätt kaotisk ordning...

...från litet olika ställen under årens lopp. Sidan saknar annat tema än country, och fotona kommer därför i spridda skurar från de mest skiftande tillfällen. Ni får gärna maila och tipsa när ni ser att det saknas namn eller andra uppgifter eller om jag har skrivit ihop någe tok. dcmc@countrysweden.com  Skriv på svenska i ämnesraden - vi får så in i blåsvedda med spam (skräpmail) så det är lätt hänt att missa riktig post annars.




Furuviks stora scen. Martin Johannesson, steel, Jimmie Sunnebrandt, Thomas Haglund och ? på var sin fiol, Hessy barrikaderad bakom sina trummor som vanligt och därför helt osynlig, Andreas Olsson, gitarr och Floda Lomaeus på bas kompar stort amerikanskt besök av Justin Trevino - en riktigt duktig musiker full av bra country! Justin är blind och kan alla låttexter, arr osv utantill - helt fantastiskt för ett vanligt Alzheimer light-offer som har svårt att komma ihåg var han la bilnycklarna alldeles nyss.




Samma gäng som ovan sett uppifrån scenen.




Don Pack, som driver Dell-View Music utanför San Antonio i Texas, på steel, hör till husbandet på legendariska Silver Dollar Bar i Bandera. Don har en helt egen stämning eftersom det inte fanns någon standardstämning på den tiden när han började spela steel. Hett, fuktigt och tät atmosfär där badbyxor vore det rationella klädvalet, men folk håller hårt på klädkoden i USA - här gäller bara fullt påklätt trots tropisk värme. Likt så många i Texas spelar Don en äkta Texas-steel - MSA, som har Maurice Anderson från Dallas som en av sina upphovsmän.
Klädkoden bland besökarna varierade däremot - en del var t o m där i lederhosen och bayersk hatt med rakborste och allt i; det är många tyska immigranter i Texas och en och annan bar shorts. Men ingen äkta Texas cowboy kommer i något annat än jeans, boots, hatt och företrädesvis långärmad skjorta. Den klädkoden är för övrigt fortfarande officiell inom square dance.



Heather Myles med dåvarande gäng i Säterdalen för många år sedan. En katt har smugit sig in bland hermelinerna - jag själv står som nr 2 fr v - i övrigt är alla bandmedlemmar. Heather hade t o en kvinnlig trummis - tjejen längst t h.




Heather har lajbans på scenen i Säterdalen. Hon har betydligt mera kraft i både rösten och hela sitt scenuppträdande än man kan tro när man ser den lilla späda uppenbarelsen, men hon är väl en typical american woman som de var tvungna att vara för att klara sig under nybyggartiden. Den arvsmassan ska man nog inte förakta.




Bara en av alla dessa duktiga men anonyma musiker som har backat otaliga sångare på turnéer och insplningar - Jim Lindsey från Nashville, här fångad spelandes på Steel City Music. Hans Mullen hade ett smått otroligt fylligt och fint ljud, väl i klass med Emmons push-pull, så det finns andra alternativ numera; även ZumSteel har Emmons-liknande sound. Se http://b0b.com/tunings/lindsey.htm
Jim har kompat Ty Herndon länge.




Han som satte igång alltsammans: Kent Sundgren bildade - tillsammans med några andra entusiaster - DCMC för drygt 30 år sedan, men emigrerade till Göteborg när busskrisen slog till här i länet för några år sedan, och nu kör han buss därnere i stället. Våran stora, bullriga och snälla Kent har ett hjärta av guld men har haft en sagolik förmåga att råka ut för problem genom åren i sin gärning som promotor och arrangör, och om man studerar den saken närmare kan man nästa bli frestad att tro på ödet. Men Kent stretar vidare i det lilla formatet och ordnar i alla fall några arrangemang varje år.




Två andra som fixar i det tysta för att vi som gillar country ska få det vi behöver. Kjell Wärnevall stödjer sig på Lars Kjellberg på KKs, Kountry Korrals, redaktion i Borlänge. Kjell är med och arrar och fr a raggar artister till Furuviksfestivalerna och befinner sig i ett märkligt tillstånd av konstant och mer eller mindre väl kontrollerad panik månadsvis innan. Att inte den mannen har dött av plötsligt hjärtstilestånd för länge sen är ett mysterium när man betänker hans stressnivå coh mångåriga ambitiösa rökande. Jag misstänker ödet igen - förmodligen har vi här ett exempel på en person vars livsuppgift är att slå läkarvetenskapen med häpnad.
Lars Kjellberg gör ett veritabelt hästjobb med KK sedan många år. Utan honom blev det ingen KK, som är det enda magasinet som ägnar sig åt (nästan) bara country.
Skänk båda de här två arbetshästarna en tacksamhetens tanke ibland!




Bra mycket snyggare än alla de ovanstående karlarna tillsammans (ursäkta, Kjell, men det är den smärtsamma sanningen!) är Patty Loveless, här fotad under ett uppträdande på Cowboy's i Dallas för länge sedan. Det var otrooooligt mycket folk där så det var nästan omöjligt att tränga sig fram och fota, men eftersom jag hade en riktig kamera så trodde väl folk att jag var riktig fotograf. På parkeringen utanför stod massor av vansinnigt dyra bilar men ingen mer än jag hade en anständig kamera med sig in! Amerikaner är roliga ibland.
Patty gjorde naturligtvis en strålande show och det är smått otroligt hur många riktigt kanonbra musiker det finns i USA! Alla spelade så de skulle ha spelat skjortan av vilken svensk musiker som helst, så det måste väl vara något i vattnet, berggrunden, ölet eller whiskyn i USA som gör'et.





Darrell McCall under ett uppträdande utanför Borlägne för många sedan. Han är otroligt rutinerad men konstigt nog ändå fortfarande helt panikslagen inför varje uppträdande. Dessutom är han en levande historiebok full av både anständiga och minbdre anständiga historier. Det stämmer nog att ett syndigt liv är allmänbildande.




Darrells fru Mona under samma uppträdande. Janne Lindgren på steel.




Martina McBride när hon öppnade för Garth Brooks i Stockholm för många år sedan. Då väntade hon sitt första barn fast det inte syntes alls (jag tittade noga - så'na är vi karlar!). Hon är liten och nätt och väldigt söt på ett oskuldsfullt sexigt vis, så jag kan förstå att hon har slagit både bland män och kvinnor i USA.




Primus motorn bakom Avesta julshow - Tommy Eriksson hemma i vardagsrummet. Den här gamla Sho-Buden höll inte riktigt måttet som steel och är nu ersatt av en Sierra som är stabil som en pansarvagn. För er som inte är så hemma i steelspelandets mysterier kan jag berätta att det finns ett fenomen som brukar kallas för body flex eller cabinet drop. En gitarrsträng drar med en genomsnittlig kraft av 15 kilo, och när man trampar ner en pedal på en steelgitarr så spänner eller slackar man strängen så att den stämmer om sig - det är det som möjliggör de steglösa ackorsbytena på en steel. Men samtidigt ändras då dragkraften på gitarrkroppen, och de gamla steelarna som bara var byggda på en träkropp böjde sig då en aning - mycket nog för att det skulle låta ostämt. Det fins knappast något i musikvärlden som har orsakat så många utbrott av phula ord och kötteder som den saken, så vi som försöker spela steel är stora fans av modern metallurgi. Nu finns metaller som klarar det här, nämligen, och moderna steelar har kropp med metallram i.




Titta in senare; det kommer mer under hand.

Anders Brundell

webbfumlare