Avesta julshow 2005...

...blev precis så bra och trevlig som väntat. Julshowen är en nu 26 år gammal institution i Dalarnas countrymusikliv och årets höjdare jämsides med Furuvik. Vi får hoppas att julshowens driftpersonal orkar länge än.
Dean Miller, Mats Rådberg, Christina Lindberg, Red Jenkins och Marina Uppgren kompades av Tennessee Five, Liza Öhman och Lennart Sjöholm inför tre fullsatta salonger.

Mitt subjektiva intryck var att huvudnumret Dean Miller visserligen var en bra akt, men inte den bästa som uppträtt på julshowen under åren och förmodligen en bra bit från sin berömda far i musikalisk förmåga. Dean körde en tämligen traditionell modern repertoar med en blandning av country och countryrock, och för egen del tycker jag att Marina Uppgren var den största behållningen. Nu ska det dock påpekas att jag inte har hört Marina förut - och nya akter är alltid spännande - och att alla akter naturligtvis var bra. Inget svagt har väl någonsin visats på julshowens scengolv, vad jag kan minnas.
Christina Lindberg har säkert en av landets bästa röster, men den kommer tyvärr bort till stor del genom att hon - i alla fall i mitt tycke - överagerar på scenen och dessutom har lagt till så mycket effekter i sången. Om hon började sjunga lika rakt, enkelt och outsmyckat som i början så skulle en helt suveränt bra sångröst börja höras igen.
Tennesse Five är ett förbålt bra gäng efter alla år av spelande och ty åtföljande rutin, och Mats Rådberg och Red Jenkins är inventarier som inte får saknas.

Årets lag:

Huvudakten Dean Miller gjorde ett bra, rutinerat och säkert uppträdande med en rätt typisk repertoar för i dag - blandat rockigt och mera traditionell country. Det är förmodligen hårt att vara son till en världskänd sångare, och Dean har inte sin fars originalitet utan är nog utbytbar mot rätt många andra bra akter. USAs musikliv är fullt av riktigt bra akter; mycket bättre än de svenska. Men Dean blir ju inte mindre bra av att det finns fler som är lika bra; han var ett bra bidrag till julshowen.

Marina Uppgren körde åtskillig riktig country och var en klart bra akt. Hon verkar vara en helt självlärd naturbegåvning utan later, och det känns bra att sådana poppar upp underifrån litet då och då. Ibland misströstar jag för countryns framtid, nämligen.

En glad och god Christina Lindberg. I dag är hon hemtam på scenen, men hon slet länge med svår rampfeber innan rutinen tog överhanden. Jag träffade Christina första gången på en spelning på Partille Hotell i Göteborg för gissningsvis 25 år sedan nu, när jag spelade med göteborgsbandet Honky Tonk Heroes, och det måste ha varit ett av hennes allra första framträdanden. Hon hade inga som helst manér på scenen utan bara stod där och sjöng så djälva (ursäkta!) bra och tonsäkert så jag föll direkt, och jag har inte rest mig än. I Christina bor en av landets bästa sångröster, men jag tycker att hon överagerar på scnen. Om jag var hennes coach skulle jag be henne dämpa både den delen och de effekter hon har lagt in i sitt sjungande under åren, så att folk kunde koncentrera sig mer på att lyssna på hennes suveräna sångröst som den verkligen är utan de effekter som svensktoppen kanske kräver. Utan de effekterna har Christina nämligen en röst som knappast kan bli bättre, och det är synd att den inte får mer utrymme.
Hennes gitarrist Tryggve Johansson är dessutom Sverige främste baddare på bends. Ibland låter han som en halv steelgitarr med alla sina hipshots - små mekaniska apparater som stämmer om strängarna steglöst under spelning.

Julshowen i Lützen - nej, jag menar Avesta. Rökmaskiner användes en gång i tiden bara på rockshower men har spritt sig även dit där de inte passar in alls. (Kan vi få se litet scenfyrverkerier nästa år, förresten?)

Det var så här som det började för Mats Rådberg & Co en gång i tiden, med bluegrass, d v s helakustisk country, ofta snabb musik med mycket stämsång i. På den gamla goda tiden direktsände man på en massa små privatradiostationer i Mellanvästern och det ledde till att en säregen teknik utarbetades - man gick helt enkelt nära mikrofonen när man skulle sjunga solo eller spela ett solo och drog sig tillbaka när man inte skulle höras så mycket. Det torde vara en genialiskt enkel mixningsteknik, och den används än i dag av bluegrassgäng som håller på traditionerna. Det kräver dock en speldisciplin som få andra nutida musiker skulle klara av eller ens fundera på att lära sig. Nu ska ljudteknikern sköta balansen mellan instrumenten i utljudet.

Red Jenkins och Dean Miller i pausen - två rutinerade sångare, den ene svensk King of honky-tonk och den andre son till en amerikansk musiklegend. Det kan inte vara lätt att jämföras med en smått genialisk nyskapare till far, men Dean struntar i den saken - han kör helt sonika sin egen musik, och det är väl det enda raka i längden. Det ska fan försöka bli en kopia av sin egen farsa! (Vilken ökenvandring, alltså!)
Red hade precis kommit hem från Nashville, där han har spelat in en ny skiva, till värmen i Svergie (!) - det var 8 grader kallt i Nashville när han var där, fast det ligger i höjd med södra Spanien!

Vy bakifrån scenen. Andreas Olsson, Floda Lomaeus och Hessy på respektive gitarr, bas och trummor, hör till slavarbetarna som betyder oerhört mycket för hur musiken faktiskt låter, men som sällan uppmärksammas utåt. Musikhistorien är full av exempel på jättebra musiker som står för kanske 75% av soundet, fast bara sångaren får uppmärksamheten, erkännadet och gagerna.

Alldeles otroooligt backstage - utanför huset, faktiskt - satt Radio Dalarnas egna Herman och Julle och spelade in sista föreställningen för senare sändning, troligen i Lokalen. (Lägg märke till bildskärpan när det är fritt från rök!)
Det här är studiodelen i en tung lastbil som är byggd för radioproduktion. Dessutom finns ett slapprum med soffhörna och kaffebryggare i bilen och både värme- och kylanläggning; överlevande tekniker gör ett bättre jobb, nämligen.

Fotona är tagna med en vanlig 5 megapixels digitalpocketkamera (Konica Minolta Dimage E 500) och därför inte alls av proffskvalité - långt ifrån - men bra nog som minnen, tycker jag. Digitalfoto är fortfarande klart underlägset gammalt hederligt kemiskt foto, men lättnaden att slippa släpa på den stora bökiga systemkameran är större än kvalitetsförsämringen i bilderna. De duger som minnen och för att lägga ut här på nätet, och de är heller inte copyrightade utan kan användas efter behag.
Dessutom kompliceras fotandet av den effektrök som varenda scen tydligen måste vara insvept i numera. Den försämrar sikten rejält för stillbildskameror på ett sätt som man inte tänker på när man ser rörliga bilder, eftersom röken rör sig och inte skymmer sikten på samma ställe hela tiden då. Men för oss stillbildsfotografen är den en bedrövelse.

Skriv en rad till dcmc@countrsweden.com om ni vill något, men kom ihåg att skriva på svenska i ämnesraden. Vi får nämligen så förbaskat mycket spam så att det är lätt att riktiga mails raderas oupptäckta annars. Spam skrivs alltid på engelska och av engelskt klingande avsändare, nämligen.

Anders Brundell